Livet på en ö

Jag som trodde att mina barn lyssnade på mig. Men tydligen så måste man ju testa mamma och försöka ändå. 

Vi rensade köksskåpen varpå dottern hittar godisburken som vi endast äter ur på helgerna. 

-kan jag få den här godisen? 

-Nej , det är inte lördag idag. Lägg tillbaka den. 

Såklart sur min och suck och stön över de, men hon lägger snällt tillbaka burken i skåpet och säger sen,

- jag går upp..

Hon springer upp. Men då jag märker att hon inte städat upp alla filtar och kuddar från vardagsrumsgolvet ropar jag ner henne igen. Och hon kommer ner. Håller handen bakom ryggen och munnen är stängd och ihop-knipen.. Hon råkar tappa godispappret på golvet... varpå jag stirrar på henne och frågar vad hon har i munnen..

-ingenting... 

Åhhh jo. Tog du godisen i alla fall? 

- "skriker," jag äter inte godis..

Pappret är tomt, kola-munnen går inte att dölja och ungen försöker övertala mig om att hon inte äter på godisen. 

Nu till den stora frågan? Ska jag bli arg över en liten godis? Nej, det va väl inte hela världen , men det som gör mig arg är att hon smög ner den i fickan trots att hon inte fick. Och att hon går upp och stoppar den i munnen fast det inte är lördag, sen att hon inte kan erkänna att hon tagit den trots att munnen är full och pappret ramlar ur handen på henne. Det är det som gör mig mest arg. Hemska mamma!!! 

Nu surar vi på varsitt håll, hon på gungan och jag vid köksbordet. Att det ska vara så svårt att erkänna vad man gjort och sen säga förlåt....

 

Vi bråkar inte alltid. Igår va vi sams och hade gos.