Idag är en dag då bara allt käns skit.
Ingenting kommmer fungera som vi vill. Allt kommer skita sig och inget kommer bli av.
Känner mig som världens minsta människa i en värld som är alldeles för stor.
Min längtan och mina drömmar, ska alla andra behöva leva med mig och mina drömmar och behöva "lida" för att jag inte mår bra.
Mina älskade barn och sambo blir lidande över att jag är deppig just nu.
Jag orkar ingenting, jag vill ingenting.. Jag går runt här hemma från rum till rum och försöker komma på något att göra men förmår mig inte att göra något. Tittar mig i spegeln och frågar vad fan det är som händer.. Får aldrig något svar. Sätter mig vid datorn och letar svar men ingenting händer..
Ska jobba idag, men jag vill inte. har ångest, känner mig rädd och alldeles vilsen.
Men jag är ju alltid så duktig och ska klara allt men just nu känns allt så annorlunda.
Kom på att det här är min dagbok, en dagbok som vem som helst kan läsa..
Men tro mig, det gör mig ingenting för de kanske behövs komma fram och jag kanske behöver dela mina känslor med er. Även om det inte hjälper er ett dugg att behöva läsa om min depp så intalar jag iaf mig själv att det hjälper mig att skriva om mina känslor och funderingar.
Just nu vill jag bara sätta mig vid min stenstrand vid havet, vara ifred i flera timmar och fundera ännu mer på vad det är som är fel och komma på ett svar och fortsätta leva som vanligt med min älskade familj. Undrar hur barnen mår egentligen, märker de av allt detta.. De leker med kompisar, skrattar och lever livet. Men de måste ju såklart förstå att mamma inte är sig lik. Och du älskade Daniel, hur mår du egentligen i allt detta? DU är stark, försöker vara stöttande och positiv i allt även om jag drar ner dig i allt detta..Men en sak är säker och det är att jag älskar er alla som betyder något för mig även om jag inte orkar visa de..
JAG är underlig, knäpp, deppig och fundersam men jag hoppas att alla vet att ja har ett gott hjärta även om det just nu betsår av ett stort hål som jag önskar ska läka snart.
älskad hjärtat, klart att de kan kännes deppigt o svårt men tänk att det går öva och vi kan lev me allt "elände" också vi får ba tänk mer på det positive och släng de andre öva axeln men det är int lätt ja vet. hörde på di igår kväll att de va jobbit men de är så svårt att hjälp di på telefon.ändå blir allt bra till slut man ska ba ta si igenom. vi är mång som bryr oss om di o er. kund ja så skull ja kom me en gång o kraaaaam om di o håll di fast i min famn men jag måst ju släpp "navelsträngen" som de så fint heta. älskaaaaa di de vet du puuuussssssssssssssssssssssss. mamaama