Livet på en ö

 

På morgonen när man vaknar ser man bra sliten ut.

Håret står år alla håll, ögonen är knappt öppna och den slitna tröjan jag har på mig skulle ha varit i soppåsen för länge sen.. Nu gör ju inte det så hemskt mycket att man ser ut så på morgonen för det är ju ingen som behöver se att jag ser ut så... MEN, idag när jag drog upp gardinen möttes min blick av ett par andra ögon, för utanför fönstret står målargubben och målar huset. (tack gode gud att jag hade kläder på mig)... Vet ju att dem håller på att fixa huset här nu så så förvånad borde jag inte ha blivit, men tro mig, de är inte alltid huvudet är på topp kl 7.30 på morgonen. Sen kommer vi till det där pinsamma, när man blir så förvånad och inte alls berädd så vet man inte riktigt hur man ska reagera, så istället för att typ vara cool och hälsa med en fin vinkning så slänger jag mig ner under fönstret och duckar och verkar tro på något vis att han inte alls sett mig. Hur pinsamm får man vara!!

Sen sitter jag där på golvet ett tag och hoppas på att han ska förflytta sig bort från fönstret så att jag kan krypa iväg till ett mer normalt ställe. Tänker att nu har jag redan gjort bort mig så mycket det bara går så nu spelar det ingen roll hur jag beter mig för att komma därifrån.

Kikar upp över kanten och inser att han står kvar men dock med ryggen åt fönstret så jag ser min chans att ta mig upp från golvet och springa ut från rummet.  Sätter mig i korgstolen uppe på hallen och försöker inse att jag är världens mesigaste människa som precis kommit på att jag nu inte kan gå ut på hela dagen så länge han är kvar och målar. ELLER, så intalar jag mig att han faktiskt inte såg mig och lever dagen som vanligt...

:)

 

Puss