Livet på en ö

 

Jag älskar mina barn, tro inget annat!

Men ibland vill man bara inte vara mamma utan bara få försvinna för en liten stund och inte behöva bry sig om att vara andra till lags hela tiden.

Idag har jag inte räckt till som mamma åt mina två älskade barn.

S är inne i en period just nu som jag hoppas kommer försvinna fort..

För när hon får sina "utbrott" så finns det inget som hjälper för att få henne på andra tankar.

Ja jag kanske är en dålig mamma som inte kan hantera mitt barn just då, men när inget hjälper och vad man än säger så lyssnar hon inte utan förtsätter skrika och vara rasande arg.

idag efter 2 timmars konstant skrikande brast allt för mig..

Att gråta inför sina barn är det sista jag vill, men just idag blev det bara för mycket.

Man är inte mer än människa och kan inte alltid vara på topp.

Just då känner man sig ensamnast i hela världen, ingen som kan hjälpa till, ingen att prata me och ingen att få stöd av..

S skriker efter pappa (som jobbar).. Hon klär på sig ytterkläderna och ska bestämt gå till pappa.

Jag är tvungen att låsa dörren för att hon inte ska gå ut..

Om hon skulle gå ut så skulle hon absolut traska iväg mot pappas jobb, tror dock inte att hon skulle hitta dit, men bara tanken på att veta att hon faktiskt skulle dra iväg och "tro" sig veta att hon hittar till pappa får mig att rysa..

Efter alla pussar och kramar nu innan läggdags så känns det lite bättre.

Vi har sagt jättemånga gånger att vi älskar varandra och kramats ännu mer..

Hoppas morgondagen blir trevligare med en glad dotter utan skrik och gap.

 

 En positiv sak med denna dag är att jag har fått en fast tjänst på jobbet nu..

Grattis till mig :)