Livet på en ö

Jag har inte glömt bort min kära blogg men just nu finns inte lusten och orken till att skriva här.

Jag ska försöka förklara för min son att det inte blir någon resa till mormor över jul.
jag kämpar varje dag med att hålla alla tårar för mig själv. ( utan bra resultat)
Jag är rädd för att vara ensam. Vill ha D nära hela tiden för att känna mig trygg.
Jag hade inte lust att pynta till jul men min D har hjälpt mig med allt så nu är det även julfint i detta hus.
Jag känner mig som en rädd liten flicka så fort jag tar ett steg in genom dörrarna på sjukhuset.
Att vistas på sjukhus och sätta nålar i kroppen har förr aldrig varit ett problem för mig, men nu är det min stora skräck. Tårarna rinner och ångesten kommer så fort sjukhuspersonalen kommer med nålar och sprutor.
Jag är rädd! hur ska det här sluta? kommer det att bli bra?

Mamma kommer nästa helg och är hos mig!

Varför klagar man på alla småsaker i vardagen för?
Det är tragiskt att det ska behöva hända tråkiga saker för att man ska inse hur bra man hade det egentligen.

KRAM